inte helt solklart syfte.

I Stockholm fastnar det höstlöv på mina skor. De täcker marken i rött, orange, gult och några ensamma gröna löv sitter hjältemodigt kvar på grenen. Precis nu, när augusti går mot september och luften präglas utav fukt. Allting lyser, ser så lysande ut. Men allt utom du blir bara som gråa fläckar i den dånande branden. Jag vet inte hur du rör dig, jag vet inte om du går på ett speciellt sätt. Din röst kanske är ljus och spretig, eller mörk och stadig. Du kanske ofta låter som att du är arg, liksom ligger i ett konstant tonläge utav ilska. Jag vet exakt vad som skrämmer dig i livet, men jag vet inte hur du säger det.  Ändå är det som om att du är nära konstant.

Jag frågar dig vad du helst skulle vilja göra, att hoppa från ett flygplan eller dyka på djupt vatten? Du svarar att du hellre vill dyka långt, långt ner. Att du tror att kicken utav att hoppa ut från ett flygplan bara kan bli mindre och mindre för varje gång, medan världen bara kan bli större och större under ytan.

 Du frågar mig hur lång jag är. Jag ber dig att gissa. Du gissar på 162 centimeter och jag kan inte hålla mig ifrån att skratta. Jag är 179 centimeter lång och vet att du är exakt 182. Jag frågar inte, men jag kan inte heller säga att jag vet exakt hur lång du är. Eller hur jag vet det.

Jag säger till dig att jag tycker om dig. Du frågar hur jag kan göra det, men att du tycker om mig också. Du säger att jag ska tänka på hur lätt det är att bli omtyckt här, i vår värld, att här kan du ha ett konstant filter på dig. Det är lätt att verka ball. Här kan du ge sken av massa saker, tänka igenom dina svar. Allt blir som en tillrättavinklad bild av sig själv. Det riktiga jaget är inte lika bra säger du. Jag svarar att det är samma sak för mig, allt det som händer här. Det är samma för mig. Det är som att du är 179 cm här inne, 162 cm utanför. Jag är svartvit här, men mer grå utanför.

 Du frågar om jag pratar likadant i verkligheten, om du slänger dig med fina orden som du använder här. Jag tänker återigen efter en minut innan jag svarar och säger att jag tycker att det är konstigt att du kan tycka att jag är intressant. Jag som är så ung, ointressant i mina ögon. Du svarar att det är lätt att verka vara intressant, jag är så mycket äldre än dig. Det är mer anmärkningsvärt att du är intressant i mina. Jag var inte en intressant person när jag var tjugo. Jag svarar att jag förstår vad du menar, men att man alltid kommer vara sig själv men en föråldrad version av sig själv, och då kommer man väl alltid vara samma?

 När jag återgår till vardagen, det är som att jag lever ett dubbelliv och kan tänka mig att leva ett liv, men inte det livet jag lever på riktigt. Utan min låtsaslek. Och jag undrar om du tänker samma sak.