Inlägg fyrtionio
Ibland blir jag medveten om hur stark min separationsångest är och får då en dubbeldos ångest pga själva ångesten. Det kan tillexempel drabba mig i slutet på ett avsnitt av en podd, serie eller låt. Just den där känslan av att jag råkar se att det bara är 1,32 min kvar och att allting snart är över. Den där behagliga stunden i ens liv var bara en flykt, som ett slags dike att lägga sig raklång i för att slippa exakt allt. Och att sedan behöva göra den där kraftansträngningen för att resa sig och ta vid där det slutade innan. Det är som att livet blir för överväldigande efter en sådan bortkopplad stund att jag inte kan annat än försöka flyta ut i en annan dimension för att bara få slippa. Jag gissar att hen som skulle säga "sådärja, då gör vi ett ryck!" efter en middag förmodligen skulle vilja banka mig i huvudet jävligt hårt